Temat för verket Minneslucka (Galleria Huuto, Helsingfors, 2017) är minnen som försvinner – men inskrivet i titeln finns också betydelsen av en öppning – och det är denna dubbla betydelse som aktualiseras då upplevelsen av Mappa mundis sädesförråd förflyttas till en annan plats. Det sker förstås inte utan förlust. Projektorn verkar teckna fram minnesluckan när animationen projiceras på projektionsytans textur. Det sker på innehållsnivå, samtidigt som det är en konkret händelse i rummet. Projektorns ljus reflekteras från väggen och dramatiserar hela rummet med skiftande stunder av närvaro och frånvaro, ljus och mörker. Det finns inte ett spår av Mappa mundis levande värme och andning. Kvar i minnet finns ett grovt, svartvitt spår som kan ses i den blå skymningen. Projektionen fyller det trånga, mörklagda galleriutrymmet med ljus. När den skrovliga projektionsytan bryter den virtuella upplevelsen blir projektionens ljus i sig ett tematiskt element. Distanseringen påminner om hur penseldragen lever i en målnings materiella yta. I och med Minnesluckan blir Strandbergs mest centrala tema förbindelsen mellan form, yta och reflektion, död och levande samt fysikaliskt och mentalt ljus.

Tanken om betraktarens upplevelse, hur det känns att vara inuti installationen, blir allt viktigare och börjar vara en utgångspunkt för hur jag gör konst. Jag vill att betraktaren är en del av verket och att förhållandet mellan dessa två är ambivalent.           – Magnus Strandberg